Flickan med det långa mörkbruna håret och de stora mörka ögonen stod och såg ut över de djupblå och klara vattnet. Hon önskade sig långt bort från platsen där hon stod. När hon slog igen dörren till familjens treplansvilla tidigare den kvällen och försvann ut i den mörka oktobernatten, efter sexton år, var de ångest och sorgsenhet som fyllde hennes tonårshjärta. Men allt eftersom tiden gick ändrades känslorna från ångest till ondska och vrede. Hon hade gråtit sedan dess, tårarna föll på hennes redan uppsvullna kinder och ögonen var rödsprängda. Om och om igen upprepades samma fråga inuti hennes huvud. Varför hade hennes födsel över huvudtaget blivit av?

Det var sexton år sedan hon blivit utlämnad till två helt okända människor. Hon hade bara varit tre år gammal då, men än idag kunde hon komma ihåg den där första dagen. Hennes biologiska mamma hade berättat för henne att hon skulle få komma till ett bättre hem och få nya föräldrar. Till en början hade hon tyckt att det var en bra idé, eftersom hennes mamma var sjuk i Alzheimers och inte längre var tillräckligt frisk för att ta hand om henne, men desto närmare dagen för överlämnandet hon kom kände flickan en ångest. Vad skulle hända när hon kom till det nya huset med sina nya föräldrar? Hon var osäker på om det var det här som hon ville.

Redan från första dagen tillsammans med sin nya familj kände hon att det var något som inte stämde. Adoptionsbyrån som hon kommit ifrån hade sedan länge berättat om familjen men bilden hon haft av dem stämde inte alls. Kvinnan i familjen, som enligt sina egna önskemål skulle kallas för mamma, var inte alls vacker som hon förutspått utan en övre medelålders tant med sneda tänder och råttfärgat hår. När kvinnan log gick en rysning genom flickan. Den började i ryggraden och slutade inte förren den nådde hårrötterna. Kvinnan var verkligen gräslig. Hennes nye far var inte heller speciellt vacker, men han verkade ha ett hjärta av guld. Men i samma sits som Hans och Gretas pappa var i berättelsen befann sig även flickans adoptivfar då hennes nya mor var manipulativ.

Nu stod hon där vid vattnet och försökte komma på en lösning som kunde ställa hennes liv till rätta. Hon hade givit sig iväg för att aldrig återvända till familjen, men ändå kände hon en saknad i sitt bröst. Det fanns någon som alltid funnits där för henne, någon som alltid varit henne kär, hennes styvbror, Vilhelm. Han var fyra år äldre än flickan och hade stått där med öppna armar och kramat om henne när hon, två veckor före sin fyra årsdag, hade stått där på familjens trappa, liten, ensam och utlämnad. Det var kärlek vid första ögonkastet, och det var inte svårt för en utomstående att se att dessa två, de älskade varandra. 

När flickan nu tänkte tillbaka fick hon osynliga knivhugg i magen och hon började må dåligt av sitt eget beteende. Hon hade trots allt lämnat hemmet utan att i förväg berätta något för Vilhelm. Vad skulle han tänka om henne nu? Flickan började förvirrat gå mot det vädersträck som hon uppfattade som norr. Hon försökte koncentrera sig på sitt eget liv och sin egen framtid, men vart hon än vände sig så såg hon ett ansikte framför sig, Vilhelms. Hon hade bestämt sig och nu kunde hon inte ändra sig. Hon skulle åtminstone försöka. Hon ville så gärna slå sig till ro, ta hand om sig själv och bli någon.

Kvällen började närma sig natt och att söka läger för natten var nu för sent för flickan, så hon fortsätter framåt med raska steg och fortsätter i sina egna tankar att tänka på Vilhelm. Natten blev så småningom till gryning och hennes fötter hade nu börjat bli fulla av skavsår och rejält ömma av nattens promenad. Hon hade fortfarande inte något mål med sin vandring, men en sak var säker, hon skulle inte tillbaka.

Efter ännu några timmars gående hade hon inte fått mat på säkert ett dygn och hungern gjorde sig mer och mer påmind. Magen gjorde uppror och morrade högt så den nästan överröstade de bilar som nu börjat visa sig på vägen igen. Hon var tvungen att äta något, men vad? Hon hade inga pengar, så när hon såg McDonald's skylten skymta en bit längre bort på vägen kunde hon inte annat än skratta för sig själv. Hur kunde hon vara så dum att glömma att ta med plånboken? Hon visste precis var den låg. Kvällen innan, när hon packat de viktigaste sakerna i sin ryggsäck, hade hon tyckt att plånboken inte hörde hemma där utan skulle ligga i hennes vänstra jackficka som den alltid brukade göra. Där hade hon också lagt den. Det enda misstaget hon hade gjort var att lägga den i sin brors jackficka istället för hennes egen. Hennes styvföräldrar ansåg att det var klämmigt när familjen hade samma typ av jacka och därför hade hon inte märkt när hon lagt den i fel jacka. Snopet, men vad kunde hon göra?

När hon kände efter kunde hon även uppmärksamma att hon börjat frysa, och ganska ordentligt också. Vad skulle hon göra nu? Hon tänkte igenom de mest realistiska alternativen hon hade kvar, och efter en stund kunde man ana ett leende på flickans läppar. Hon hade en uppmaning inom sig. En uppmaning som gick ut på att göra allt som hon aldrig fått göra för sina föräldrar. Därför hade hon nu bestämt sig för att göra något som de hade gått i taket av, om de visste att hon tänkt göra de. Hon tänkte lifta.

Hon gick en bit längre bort för att hitta det perfekta liftstället, men det var inte så lätt eftersom hon aldrig liftat förut. Den enda erfarenhet hon hade av lift, var filmen Thelma och Louise, där hennes favorit skådespelare Brad Pitt spelare liftare. Så det var efter den filmen hon nu skulle bestämma sig för sitt liftställe. Som om det var en signal från ovan såg hon ett ljussken en bit längre bort på vägen och där fanns en mötesskylt. Perfekt, tänkte flickan och närmade sig skylten med ivriga steg. Om hon varit uppmärksammad hade hon nog märkt att det var gatlyktorna som lyste upp platsen, men hon var för exalterad för att ens lägga märke till detta. Hon tog ett djupt andetag, drog upp sin hand från byxfickan och riktade sedan sin tumme mot de håll hon valt att hon ville färdas åt.

Bil på bil åkte förbi hennes i en susande fart och hon var på väg att ge upp när föraren i en liten blå Saab stannade framför henne och vevade ner rutan. Hon sprang med hjärtat i halsgropen fram till bilen och ansiktet som mötte henne tillhörde en kille i hennes egen ålder.

Han hade ljusblont hår och havsgröna ögon och den mest attraktiva ansiktsform hon någonsin sett. Hon log stort mot honom och slog sig sen ner bredvid honom på passagerarplatsen i framsätet. Han presenterade sig som Viktor och berättade att han var på väg till sina föräldrars sommarställe på Blidö, det var dags att göra i ordning därute inför vintern. Flickan lyssnade intresserat men fokuserade mer på Viktors matlåda som låg i handsfacket, än på vad han egentligen sa. Viktor uppmärksammade detta och frågade om hon var hungrig. Flickan hade inte hjärta att säga ja, så hon blånekade och skakade på huvudet. Men Viktor genomskådade henne och la matlådan i hennes knä med ett leende på läpparna.

Tänk att en kille som han kunde göra så fantastiskt gott hemlagat mos, tänkte hon fascinerat medan hon glufsade i sig de sista av maten i matlådan. Gud va gott det hade varit med mat, om det nu kunde ordna sig med sovplats också tänkte hon. Och som om Viktor läst hennes tankar erbjöd han henne att följa med till Blidö och sova över i familjens gäststuga tillsammans med honom. Hon funderade en stund men kort därefter tackade hon ja.

Den natten somnade hon mätt och lycklig med Viktor sovande i andra sidan rummet, hon visste att hon gjort rätt beslut som lämnat familjens villa tidigare och nu hade hennes osäkra tankar försvunnit all världens väg, men lika lycklig var hon inte morgonen därpå.

Hon vaknade med ett ryck efter en hel natts oroliga mardrömmar om hennes egen Vilhelm. Hon kunde verkligen inte förstå sig på sig själv som lämnat sin älskade. Hon såg bort mot sängen där Viktor somnat kvällen innan, men hennes blick mötte en tom säng. Han var alltså redan uppe. Hon plockade ihop sina saker och tog snabbt på sig sina kläder och vandrade sedan ut ur rummet. I köket mötte hon Viktor som stod och stekte ägg och bacon. Hon log stort mot honom men förklarade snabbt sitt misstag av att lämna sitt föräldrahem och att hon genast skulle ge sig av hem igen. Han förstod henne och erbjöd henne att skjutsa henne tillbaka till platsen han hämtat upp henne på. Fast bara på ett villkor, att hon först slog sig ned bredvid honom och avnjöt frukosten. Vad kunde hon säga, mer än tack?

Efter frukosten satte de sig åter igen i bilen och de tog inte lång stund innan hon kände igen sig. Där var McDonald hon passerat dagen innan och hon bad honom stanna bilen. Han erbjöd henne att skjutsa henne ända hem men hon avböjde med ett leende. Hon sa adjö kort men vänligt och de bytte mobilnummer. Nu ville hon bara hem snabbast möjligt, hem till sin Vilhelm.

Saknaden kändes större och större för var minut som gick. Men hon visste att det inte var långt kvar nu. Snart skulle hon få känna hans kropp emot hennes igen, snart skulle de skratta igen som de gjort tillsammans sen hon använda nappflaska. Hon tog fram fotot ur sin jeans ficka och log när ansiktena på bilden blottades. Fotot på de båda tillsammans hade de tagit några veckor tidigare och de föreställde två livsglada själar som log kärleksfullt emot varandra på en lövklädd gräsmatta någon gång under september månad. Hon brast ännu en gång ut i tårar och började småspringa på stigen där hon tidigare gått.

Hon visste att hon nu närmade sig huset med snabba steg och snart kunde hon skymta huset där nere på gatan. Hon sprang snabbare och snabbare och de största leende man kunnat skymta hos henne på många år sprack upp i hennes ansikte. Tårarna gjorde sig påminda och sakta började de rinna ner för hennes rosiga kinder. Hon var så nära nu, så nära sin älskade.

Flickan svängde in runt den sista kröken på vägen där hon bara några dagar innan lämnat huset, skrikande och spottandes. Men nu var humöret något annat, en längtan som aldrig skymtats hos henne tidigare. Hon fortsätter springa men innan hon hunnit in på grusgången som leder fram till huset så hörs en rejäl smäll och flickan faller till marken.

Samtidigt inne i huset där familjen bor vaknar hennes bror till liv när väckarklockans oväsen fyller rummet. Eftersom hans föräldrar är på solsemester till Grekland den här veckan har han fått ställa klockan istället men han har ännu inte vant sig vid ljudet. Han tittar yrvaket upp och upptäcker till sin fasa att han är mer än en timme sen till jobbet. Jag skulle aldrig ha åkt i väg på den där idiotiska datakursen, tänker han medan han hasar sig upp från sängen och börjar gå mot dörren där hans lillasyster brukar sova. Vad han inte vet är att hans syster inte sovit hemma på två nätter och att hon inte alls ligger i sin säng. Han knackar försiktigt på dörren och väntar på svar, men inte ett ljud hörs. Han knackar ännu en gång och använder sig nu utav hennes namn för att göra henne uppmärksammad på att även hon är sen till skolan. Men inte ett ljud hörs innanför dörren. Han öppnar dörren och ser till sin förvåning att sängen är bäddad och allt på sin plats. Hon måste ha varit uppe tidigt, tänker han förvånat och stänger dörren bakom sig och beger sig mot köket.

De första som möter hans blick när han gör entré i köket är ett brev som ligger på köksbordet. Det är adresserat till honom själv men saknar frimärke och poststämpel. Han känner igen handstilen och det är med ett leende på läpparna han förväntar sig ett brev fyllt med söta kärleksord från sin syster när han sliter upp brevet. När han läst igenom brevet för femte gången sjunker han sakta ihop vid bordet och i pannan visar sig djupa veck. Hon hade lämnat honom.

När tårar börjar visa sig i hans ansikte och han upptäcker att hon inte svarar på mobiltelefonen, bryter han ihop. Han kan inte sluta gråta. Hans älskade är borta och har lämnat honom ensam kvar.

Utanför fönstret har det samlats en stor grupp människor, och på avstånd hör han ambulansens dova ljud närma sig. Han försöker se genom fönstret vad som skett, men han ser inte annat än de gamla granntanterna som står och tittar ner på marken. Har någon av de gamla ramlat och brutit foten? Han torkar tårarna och beger sig ut för att se om han kan hjälpa till.

Det första som möter honom utanför huset är synen av en långtradare som förmodligen varit på väg mot kvarterets bageri. Föraren ser skräckslagen ut och granntanterna ser på honom med dystra ansiktsuttryck. Han tränger sig fram i folkklungan och de ansikte som möter honom på vägen är inte de han förväntat sig. Där på vägen, ligger en ung flicka med nedblodat ansikte. Man kan avskilja ett leende på hennes läppar och tårar har runnit ner på hennes något uppknäppta skjorta. Hon blundar. Det är något vackert och speciellt med henne där hon ligger. Hon ser så fridfull ut. I hans ögon bildas återigen tårar och en efter en rinner nu sakta ner för hans redan våta kinder. Han ser på sin syster en sista gång och ser att hon i hennes hand håller sin mobiltelefon. Han tar den ifrån henne och ser på displayen att hon har ett missat samtal, och han vet ifrån vem.

Hur kunde han låta det ske? Han visste hur olycklig hon hade varit från första stund hon kommit till familjen. Nu skulle han aldrig kunna förändra någonting. Nu var det för sent. Och han visste att det var hans fel att hans älskade somnat in och lämnat honom en sista gång.