Det sägs att människans bästa vän är hunden. Det är först nu jag insett att det delvis är en lögn.

Jag var en av alla dessa stolta hundägare som år efter år stolt visade upp min vän. I lekparken, ja, praktiskt taget överallt jag vistades tillsammans med honom. Han hette Jussi, och han var en Bedlington terrier.

Det var en vecka kvar till dagen då Jussi skulle ha fyllt 16 år. Jag minns lukten i veterinärens väntrum när vi kom in. Jag minns hur obehaglig första känslan var. Under flera år hade Jussi haft en retlig hosta som kommit och gått. Hostan visade sig vara en hjärtsjukdom och Jussi togs ifrån oss den dagen. Jag minns att min mamma sa att han varit stark som levt så länge trots sin sjukdom. Att det på sätt och vis kunde ses som att han verkligen inte ville lämna oss. Under de år vi haft honom hade jag inte insett vad han betytt för mig. Det var först nu jag verkligen insåg det. Och nu var det för sent att berätta det för honom. Fast det nu är över 3 år sedan han dog så känner jag fortfarande smärtan i bröstet när jag nu skriver om det. Det är en smärta som ingen kan förstå om de aldrig varit djurägare. Kontakten mellan ägare och hund, katt eller vad det nu är för djur man äger, är väldigt speciell. Jag trodde aldrig jag skulle känna på samma sätt igen.

Att flytta hemifrån blott 15 år gammal har både sina för- och nackdelar. Jag var trots allt tvungen att klara mig på egen hand. Med föräldrar och släkt minst 18 mil bort insåg jag att det var nu jag var tvungen att ta tag i mitt eget liv. Men jag vill inte göra det ensam.

Dagen jag första gången besökte Elin och hennes honkatt, Pyttis, kattungar var jag fast. Det var kärlek vid första ögonkastet och när jag såg honom krypa omkring där på golvet insåg jag att det var honom jag behövde. Han var en enstöring, precis som jag. Kanske var det därför jag föll för honom. Han fick namnet Rox och han var en blandras mellan skogs- och bondkatt. Han flyttade in ungefär 3 månader senare och jag lovade mig själv att inte lämna honom oavsett vad som hände.

Det är nu ungefär två veckor sedan jag återigen fick uppleva den där känslan som för 3 år sedan. Jag minns doften när jag gjorde entré i väntrummet. Jag minns hur mitt hjärta brast totalt när jag hörde ordet som förändrade allt. Cancer. Att man kan känna ett sådant hat för något. Det gjorde ont när jag tog beslutet, beslutet om att ge upp. Ibland räcker en spruta. Det räcker för att man återigen ska känna sig ensammast i världen.

Det var först den där morgonen när jag för första gången vaknade upp utan honom vid min sida som jag verkligen insåg vad som hade hänt. Kärleken mellan mig och honom hade växt sig stor på bara ett år men den var starkare än något annat band i världen. Det var nu bara för mig att försöka inse. Han var borta och han skulle inte komma tillbaka.