Jaja, jag vet att jag varit dålig på att uppdatera senaste veckan. Men det har sina rimliga förklaringar men det är inget jag tänker informera om här. Du får helt enkelt vara nöjd med att jag är tillbaka istället.

Idag ska jag börja jobba igen. Känns bra att komma tillbaka efter den veckan som gått. Har som sagt haft mina anledningar till att bara vara hemma. Och jag hoppas och tror att det har hjälpt. Så nu återgår jag till mitt tråkiga jag och jobbar 5-7 dagar i veckan och slutar leva mitt privata liv. Stackars Kristian.

Kristian föresten. Han är den bästa sambo/vän/pojkvän man kan ha. Han vet var han har mig och märker direkt om jag är på väg neråt. Det känns skönt att ha en sån person vid sin sida. För herrans många år sedan så trodde jag att jag älskade någon. Men nu i efterhand har jag insett att i många av fallen så har det inte handlat om något annat än räddsla och trygghet att ha någon där. Med Kristian är det totalt annorlunda. Han är den pusselbiten jag behöver för att kännas hel. Och det njuter jag av att ha. Tack Kristian!

Har ändå inte varit så mycket som hänt sedan sist. Var iofs på bio i lördags och såg Solstorm. Hemsk film, men den berör nog mer om man är en personlighet med mycket känslor. Sån som jag är. Sen att Scoropco är med och är allmänt skitsnygg gjorde ju inte filmen sämre direkt.

Sen kom man ju hem då och såg på fotbollen. Hade lika gärna kunnat strunta i den. Men för Kristians skull så led jag igenom matchen. Vart ju inte ett enda mål. Åt rätt håll vill säga. Men kanske är som Zlatan sagt i någon intervju: "Bättre att vinna på hemmaplan".

Igår så skulle jag vara den där gulliga flickvännen som lagar mat till sin sambo som är allmänt trött och har jobbat hårt hela dagen i tvättstugan. Skulle göra min offantligt goda pastasås med champinjoner, skinka och creme fraishe. Vad händer? Jo, det börjar brinna i köket. Jag tror jag fortfarande är i chock. Har aldrig varit så rädd att förlora någon i hela mitt liv som när Kristian och jag flyger in i köket och släcker elden. Fy fan, det är skräck blandat med tårar när jag till sist kommer i säng. Maten klarade sig dock och blev god.

Ska dessutom jobba på ett nytt ställe på fredag, och det skrämmer skiten ur mig bara genom tanken. Funderar på att ringa till dom och tacka nej. Säga som det är borde väl vara det bästa alternativet?