Så var det dags för lite bloggande igen. Vet att jag varit dålig på det senaste dagarna men har helt enkelt gått in i en fas igen då jag inte riktigt är mig själv. Känner mig bara deppig. Hel depp för att vara helt ärlig. Jag vaknar upp tårögd och med minnet av att jag drömt obehagliga drömmar hela natten. Det är inte så jag vill ha det. Nu hoppas jag onekligen att Staffan snart hör av sig om en ny tid. Jag pallar inte med den här skiten längre. Det är som min mamma säger och dessutom som Emma sa till mig på jobbet igår. Mitt humör är som en jojo. Och då är jag inte gravid, vill jag tillägga. Jag mår bara så in i helvete dåligt ibland att det förvånar mig att jag ens orkar gå upp ur sängen. Idag är en sådan dag. Och det stör mig så in i helvete med tanke på att det är den enda lediga dagen jag har på en vecka lite drygt. Jag vill kunna njuta av ledigheten men istället så sitter man här med tårar i ögonen. Baaah, jag vill inte må såhär.
Läste i min vän Marias blogg häromdagen att hon oroar sig för mig. Att hon som bor borta i Gävle märker på mig att något inte är som det ska det imponerar. Det är så jag vill att vänskap ska kännas. Att man känner det på sig eller ser även om det bara är via text eller ord. Robert sa dessutom samma sak idag på msn:
Robert säger:
Men söta underbara du. Hur är det igentligen?
Izzie säger:
Det är väl inte sådär jättebra, drömmer mardrömmar och mår allmänt kass.
Robert säger:
hmm så har det börjat bli värre nu än det har varit den senaste tiden. Det låter inte bra
Izzie säger:
Det går nog över.
Robert säger:
ja det hoppas jag. för du känns inte riktigt dig själv idag.
Tack fan för att jag inte är mig själv. Jag känner mig som en gnatig kärring som bara klagar, grinar och dessutom känner sig ynklig och ensam. Jag hatar när jag kommer in i mina down-perioder och det har hänt mycket nu på senaste tiden. Kanske är dags trots allt att ringa och uppmana Staffan att jag verkligen behöver få bearbeta allt nu. För snart vet jag inte vad jag tar mig till längre. Det räcker inte med att ha vänner som stöttar eller försöka att inte tänka på det. För det uppsöker mig, i drömmar och framförallt i min vardag.
Nåja, jag ska försöka att inte vara så bitter. Tar och uppdaterar lite om det som hänt senaste dagarna istället.
Senaste inlägget jag skrev var i torsdags. Gjorde faktiskt ingenting mer av värde den dagen än det som står i föregående inlägg. Jag var hemma, åt lunch, läste en herrans massa veckorevyn och löste lite korsord. Annars så var jag bara iväg och jobbade och den dagen gick oerhört segt då jag fick sitta på internetrekrytering hela dagen. Det är dom dagarna som gör att mitt jobb känns tungt. Även om jag hade Theres, Sara, Jonas och Henric som sällskap. Det känns som en liten bonus men inget avgörande.
Igår var däremot en dag då det hände massor av saker. Vaknade vid halv 11 och gick upp och skrev en herrans massa texter på datorn. Det är det enda som fungerar när jag är riktigt depp. Att få skriva av mig och det behöver nödvändigtvis inte vara något som någon annan får läsa. Det räcker att jag får skriva alls. Sen ringde Timothy från Stockholm, kors i taket och vi pratade en stund. Känns så kul när vänner (helt utan anledning) hör av sig bara för att kolla läget. Fler sådana människor i mitt liv, tack! Sen åkte jag iväg till stan och mötte upp Cissi. Vi hade bestämt att vi skulle gå på en lunchdejt. Lika mysigt varenda gång och samma ställe dessutom. Dock träffade vi på en vän igår. På kinakrogen. Där satt han i ett träd och såg nöjd ut. Vi blev lika glada båda två att få syn på honom.
Efter att vi ätit vår lunch så begav vi oss till Waynes för vår eviga fikastund. Dock var varken jag eller Cissi på humör att fika eller vara sociala så det blev en cola light för hennes del och en smootie för min innan vi sa hejdå utanför. Hade dock lovat Mia att följa med till systembolaget så än var inte min tur på stan över. Dock tog det inte lång tid på systemet så jag var på jobbet ca en timme innan jag skulle börja jobba. Ganska skönt att bara ta det lugnt medan person efter person började droppa in. Dessutom avslutades den här jobbveckan med att jag fick sitta på Stadium, ett litet plus på en förövrigt jävligt jobbig dag. Det var inte långt ifrån gråt under mina timmar på jobbet. Tur att Emma var där så jag behöll glädjen uppe. Hon är bra på att se mina behov och känslor.
Efter jobbet åkte jag hem och såg på tv tillsammans med Kristian. Var dock så trött att det slutade med att jag stupade i säng och såg Torn och Womans Murder Club i sängen istället. Jag orkar helt enkelt inte vara uppe när jag mår såhär. Det tar på krafterna att vara depp. Idag ska jag dock unna mig något som jag sett fram emot i flera månader. Jag och Henric räknade ut häromdagen på jobbet att det måste vara 17 veckor sedan jag åt en sådan sist. Jag tänker förstås på en saftig, underbar kebabrulle med vitlökssås. Snacka om längtan. Annars blir det nog inget avancerat alls idag. Jag har en del tvprogram att kolla igenom som spelats in under veckan. Ibland är det tur att man har en dags ledighet så man hinner följa alla serier som går under veckodagarna då jag jobbar.
){kind=link}
