| |
Var länge sen jag bloggade på natten. Kanske för att jag oftast sover eller ser på film när jag inte har någon vänlig själ att samtal med. Inatt är så inte fallet. Jag är uttråkad. Jag har massor med saker jag borde skriva om, men jag vet inte var jag ska börja så det får bli mitt eviga dravel istället. Min vän Maria uppe i Gävle säger till mig att jag är mig själv och att det är därför hon älskar mig. Ska ha en jävla tur om alla ser det på samma sätt som hon. Jag är egen, jag är speciell och framförallt jag är unik. Borde jag skriva en bok måntro?
Dagen idag har varit kort och ganska innehållslös. Trots mitt givande shoppande och mys med vänner på stan. Jag är inte helt nöjd med mina två dagar av ledighet. Tiden har lixom runnit i väg och helt plötsligt har man tre dagar av arbete framför sig. Eller dagar och dagar, jobbar ju kväll. Det känns inte så rogivande. Min mamma oroar sig för att jag ska gå upp så mycket i varv att jag ger upp det här med träning och kost. Men aldrig, jag trivs med mitt nya liv och jag ger inte upp. Dock ska jag väl erkänna att jag senaste månaden nästan skulle gjort vad som helst för att få äta en kebabrulle med vitlökssås. Dock har jag förbjudit mig själv och låtit bli. Det är ett tecken på att jag börjar bli vuxen. Jag klarar av att stå emot mina egna lustar. Förbjudna lustar.
Morgan och jag har varit vänner ett bra tag nu och vi har börjat känna oss mer och mer nöjda med varandra. Dock drar jag mig för att umgås med honom, dag in och dag ut. Det känns som med resten av mina bekantskaper att jag kvävs om vi umgås för mycket. Jag vet att jag har lovat att umgås med honom varje dag eller åtminstone varannan. Men att göra honom så intim, det var snarare ett problem för mig än något av värde. Visserligen är det som jag tidigare skrivit, i ett par blogginlägg, lättare att ta tag i problemmen när det känns som om Morgan tar illa upp. Men jag tycker fortfarande att det känns kämpigt. Jag ska egentligen inte klaga. Det finns många därute som skulle döda för att få ha Morgan i sitt liv.
Har funderat en hel del under senaste dagarna. Det finns så många frågor som man troligen kommer grubbla ihjäl sig på för att man aldrig får svar. Jag har under senaste veckan haft en fråga ringande i öronen på mig och det är: "Varför Engla?". Jag förstår verkligen inte varför han valde just att mörda henne. Kanske får jag svar på det så småningom men i dagens läge kan jag bara spekulera. Och varför ska jag egentligen bry mig så mycket om det? Det händer dagligen runt om i världen att barn far illa och mördas. Engla är egentligen en i mängden. Men ändå så målas det upp som om jag är en dålig person om jag inte bryr mig. Jag kände henne inte. Inte alls. Att vi kom ifrån samma landskap det hör inte ens hit. Jag får väl ändå erkänna att jag igår i min ensamhet tände ett av alla dessa ljus som tändes för henne. Men till vilken nytta? Det måste givetvis kännas rörande för hennes föräldrar men innerst inne tror jag att dom ger blanka fan i om jag tänder ljus. Dom kommer aldrig få Engla tillbaka.
För att sedan slutligen lätta upp stämningen i mitt inlägg så vill jag avsluta med något helt annat. Något lättsamt. Som många av mina vänner vet så är jag lite av en unik filur. Jag har mina åsikter och är inte rädd för att stå för dom. Tvärtom. Dock har jag en hemlighet som jag bärt på i fler år som jag nu tänker tillkännage, här och nu, endast för att lätta upp stämningen efter detta något mörka inlägg. Jag har under flera år haft en fetish. Ja, det är sant. Tro det eller ej. Jag erkänner att jag är djupt faschinerad över något så enkelt som snoppar. Snoppar i alla dess färger och former. Jag är helt enkelt beroende. Var jag än går så tänker jag mig snoppar. Oavsett om det är på en snygg kille på stan eller om det är någon jag ser på tv eller i min fantasi. Jag fantiserar ihop snoppar. Alla har snoppar. Eller ja, alla har ju snoppar. Men jag kan se allas snoppar. För ett par månader sen hade jag en annan sjuk tanke. Jag tänkte givetvis vanligen på snoppar men under den perioden så var alla snopparna målade som glada gubbar. Jag vet att jag är sjuk, och ni får gärna mobba mig för detta. Men det är iallafall ärlighet som varar längst.
(Jag lider dock med mina manliga kollegor och vänner som nu vet om hur jag innerst inne ser dom, kanske blir det lättare för dom att förstå varför jag då och då fnissar för mig själv). |
|
){kind=link}
