| |
De senaste veckornas deppighet över död har till slut fått mig att tänka på Andreas. Han som en gång var den person jag allra helst ville prata med när jag var nere och ingen förstod. Killen hade humor, och han sa både en och två gånger att jag var vacker som jag var. Han hade precis kommit hem från en festival och han var gladare än jag någonsin sett honom. Sen dröjde det inte mer än ett par veckor förrän jag satt där i kyrkan, såg fjärilen som kom och sen försvann och den där dånande musiken i mina ögon som bad mig att inte gråta. Men det kunde jag inte lova, för jag grät. Oavbrutet i åtminstone ett par veckor. Andreas var en fin människa och jag kommer troligen aldrig att glömma honom. Det här är för dig Andreas, bara för dig.
|
|
){kind=link}
