Hej igen, dagbok eller vad man nu ska kalla dig. Blogg låter så oproffsigt. Gillar inte benämningen helt enkelt. Äsch, jag ger helt enkelt fan i att kalla dig någonting. Jag ägnar ändå så stor del av min vakna tid åt att uppdatera dig. Helgen har dock varit ett undantag, av ett par anledningar.

Kan ju börja med att uppdatera lite kring fredagen. Började bra. Tränade och åt sen frukost. Härligt. Ägg är ganska stabilt att börja dagen med eftersom man känner sig mättare än när man äter något annat. Pulvret fungerar iofs också (för den som anar oråd kan jag påpeka att jag inte menar kokain eller något liknande utan kostersättning) men det händer mer sällan att jag använder mig av det till frukost. Efter frukost så dök Mia upp och vi hade en timmes konstant pratande om allt som hänt senaste halvåret i våra liv. Både bra och dålig saker. Behöver inte gå in så djupt i konversationerna men måste bara få lägga in en påminnelse till mig själv här. Orden "Korv-i-bröd" räcker för att få mig brista ut i skratt.

Nåja. Efter att Mia begett sig hemåt så satte jag mig vid burken en stund innan jag unnade mig en tvstund inväntandes min kära sambo som varit på besök i huvudstaden under dagen. Men klockan gick och helt plötsligt så dök Anna och Sandra upp för att påbörja våran spelkväll. Sambon var fortfarande spårlöst borta. Suck. Är alltid samma sak när jag planerat något och tider har satts. Det fungerar helt enkelt inte. Efter en halvtimme dök han iallafall upp, en och en halvtimme senare än vi sagt. Strax därefter dök även Cissi upp (sen som vanligt) och vi kunde påbörja tjejkvällen med ett tillägg (syftar på dig här Kristian).

Eftersom Kristian dök upp så sent den där kvällen så hade jag och Anna kommit överens om att vi skulle unna oss hemkörning på kvällen. Sagt och gjort. Vi unnade oss pizza och dylikt. Vilket var gudomligt gott då jag inte ätit skräpmat på över 2 månader. Så duktig är jag minsann. Sen spelades kort och UNO in på småtimmarna. Och när vi äntligen fick UNO:n att gå ut hade vi spelat på samma runda i nästan 3 timmar. Halleluja Moment, som Kishti hade sagt.

Lördagen blev dock inte alls som det var tänkt. Och allt är mitt fel. Som vanligt kan jag ta på mig skulden för att såra andra och framförallt mig själv. Jag och Kristian vaknade sent, närmare bestämt runt 11. Jag drog mig ut i badrummet och bröt ihop totalt. Det behövdes helt enkelt inte mer än en pizza för att jag skulle må dåligt igen. Jag kände mig fulare, fetare och värdelösare än vanligt och jag panikgrät på toaletten ett tag och drog sen på mig träningskläderna och tränade min mil. Kändes dock lite bättre efter att Morgan och jag tagit tag i det där med träningen. Av någon anledningen så känner jag mig mer attraktiv när svetten rinner och jag är färdigpumpad för dagen (icke menat i något sexuellt sammanhang).

La mig i soffan en sväng och kikade på Säsong 3 av One Tree Hill och som de flesta redan vet så hade jag och Kristian biljetter till matchen i LLA igår. Färjestad skulle ta emot Djurgården och ju närmare klockan blev matchdags desto mer panik byggdes upp inom mig. När jag känner mig så låg som jag gjort tidigare under morgonen är jag helt enkelt inte laddad för att beblanda mig med folk. Kristian såg det på mig och när jag senare utanför i hissen bröt ihop och började grina och hyperventilera förstog han att jag verkligen mådde pyton. Resten av dagen spenderade vi i sängen och såg på One Tree Hill. Det blev alltså ingen match men min sambo är världens bästa som anser att min hälsa går före allt. Har gett mig fan på att bjuda honom på en ny match så fort jag hittar någon lämplig.

Senare på kvällen så såg vi på Melodifestivalen som ni i tidigare inlägg förhoppningsvis redan märkt. Dessvärre kan jag visa samma missnöje denna helg som förra. Pinsamt och omusikaliskt. Jag blir mer och mer deppig när jag tänker på hur mycket bättre bidrag det var förrförra året och åren tidigare. Under de åren kunde man åtminstone hitta ett par låtar per omgång som man gillade. Detta året är det kort om bra låtar. Dock fann jag Patrik Isakssons låt tilltalande efter sådär en 10 lyssningar på mp3n. Men det räcker inte för mig. Jag vill ha schlagern tillbaka. Som tur är så fanns Björn Gustafsson som vanligt där och gjorde, enligt mig, det bästa framträdandet och den bästa sången under hela gårdagens program. Man, you rock. Efter Melodifestivalen vare som vanligt Brottskod Försvunnen och efter det så blev det ett par timmar vid burken igen innan vi somnade efter ännu ett avsnitt av One Tree Hill.

Morgonen idag var inte heller av den bästa i slag. Vaknade yrvaken av att telefonen ringde. Jag såg Kristian försvinna i väg in i vardagsrummet och ett par minuter senare hade jag honom i sängen gråtandes. Det var fruktansvärt. Jag kunde inte göra något förutom att försöka förstå och stötta. Jag hatar att inte kunna påverka. Under natten eller morgonen hade Kristians söta farmor lämnat oss. Detta innebär det fjärde dödsfallet i min närhet på mindre än 1 månad. Dras jag till döden? Jag börjar undra. Snart är det alltså dags för begravning. Kunde den här helgen sluta värre? 

Eftersom Kristian mådde sisådär under morgonen bestämde jag mig för att stanna hemma från jobbet. Jag lider helt enkelt för mycket av att se honom ledsen. Ni vet säkert hur det känns när någon ni håller av mår dåligt. Tänk er känslan när ni försöker finnas där och trösta men inte kan göra något mer. Så känner jag mig. Hopplös men kärleksfull.

Nåväl, imorgon är det tillbaka till jobbet och har förhoppningsvis 5 dagar av jobb framför mig. För en gångs skull så känns inte det pest och pina med tanke på att nästa lönebesked kommer vara trevligare än någonsin tidigare. Jag kan knappt vänta. Idag har dessutom jag och Kristian bestämt oss för 2 veckors semester i Augusti/September. Grekland, here we come!