| |
Så blev det måndag igen. Varför ska man alltid känna denna enorma ångest inför denna dag? Kanske är det för att det är så långt till helg och ledighet igen. Ja, jag vet inte. Jag var iallafall uppe tidigt idag. Det kändes så konstigt när inte Kristian låg intill mig och sov. Hatar när han börjar tidigt så jag inte ens hinner se en glimt av honom innan kvällningen. Alltid samma sak med våra dumma jobb- och skoltider. Jag saknar honom även om det bara var ett par timmar sedan jag såg honom sist. Vår kärlek tillhör den typen som växer sig starkare och starkare.
På tal om starkare. Jag har bestämt mig för att börja träna stenhårt igen. Varje dag från och med nu. Visst, jag har gått ner 8 kilo hittills, men jag vill känna mer skillnad på kläderna än jag gör idag. Fasthet är läckert så nu blir jag och min vän motionscykeln närmaste vänner på förmiddagarna. Dessvärre har det varit dåligt med bra tvprogram på senaste tiden så jag har inte lika stor lust att sätta mig en timme framför tvn med honom. Men jag får väl helt enkelt tänka på moroten min mor gett mig. Den lockar en hel del.
Och på tal om en hel del så blev jag rejält överraskad i fredags när min mamma ringde. Blev så glad så att jag grinade efter samtalet. Min bror hade tydligen ringt till mamma och varit jättestolt och glad för min skull att jag äntligen börjar få ordning på mina hjärnspöken och vikten. Det betyder så mycket för mig när till och med min bror visar att han känner något för mig i denna frågan, det sporrar mig något enormt. För den som inte känner mig så väl kan väl tilläggas att jag och min bror har mycket sporadisk kontakt.
Nu börjar iallafall klockan närma sig frukost och i samma veva träning. Så jag ska slå på gårdagens avsnitt av Topmodel Canada och köra hårt närmaste timmen. Och tack återigen till alla vänner som sporrar mig och håller tummarna för att jag ska nå mitt mål. Utan er vore det inte lika enkelt, men jag gör det för min skull, inte för er.
Slutligen, Kristian, jag älskar att ha dig sovandes bredvid. <3 |
|
){kind=link}
