| |
Det känns som om jag har varit på avgiftning. Iofs har jag ingen aning om hur det känns att vara på rehab varken för drogmissbruk eller alkoholmissbruk, men jag vet hur det känns att vara tömd på kraft och känslor. Så känner jag mig idag, efter mitt andra besök hos Staffan.
Jag tar tillbaka allt dumt jag sagt och skrivit om Staffan tidigare. Han är en liten djävul som får mig att tänka tillbaka på allt som gjort mig ont, men samtidigt letar han fram de där bitarna i mitt liv som kanske har en avgörande faktor för att jag ska kunna må bra i slutskedet. Saker jag aldrig tänkt på som problem. Kanske kan man bli hjärntvättad av sig själv eller så är jag helt enkelt så bra på att förtränga verkligheten?
Han tog upp saker idag från min barndom som jag sett som kärleksförklaringar och tecken på trygghet men som han la upp på ett sätt som gjorde mig helt förstörd inombords. Det han sa träffade mig rakt i hjärtat och nu känner jag mig nästan snuvad på min barndom och framförallt på mina ungdomsår. Det kändes som om Staffan öppnade en dörr som tidigare varit stängd eller tände lampan i ett tidigare oupptäckt rum. Det var så obehagligt. Jag trodde att jag hade grubblat igenom mina år av ilska, sorg och deppighet tillräckligt för att kunna peka på vad som har varit fel, men tydligen har jag haft helt fel. Det jag tidigare trott varit en stor faktor är egentligen en fjuttig bagatell och inte ens i närheten av det som Staffan sagt idag. Kan det vara så att man förtränger saker som kan få andra att känna sig skyldiga?
Nu har iallafall jag och Staffan kommit överens om att jag ska ha en veckas uppehåll från våra samtal för att hinna smälta allt som sagts och kanske få komma tillbaka till verkligheten innan han ska öppna upp mig igen. Har föresten bokat ett möte med en annan person som ska hjälpa mig att komma vidare i livet. Tydligen kommer processen gå ut på att han ska provocera mig och fråga mig saker om alla perioder i mitt liv för att se vilka saker som påverkar mig mest och gör mig upprörd. Tror att det kan vara nyttigt för mig även om det kommer göra ont. För att dra en parallell kan jag jämföra det med träningen som jag hållt på med en vecka nu. Det gör ont i hela kroppen när jag sätter mig där, men när jag är färdig var det värt alla smärtor jag kände tidigare.
Ska sätta mig på msn nu en stund med en av mina närmaste vänner, Robert. Det är konstigt att man har en del vänner som kan läsa en så väl trots att man egentligen inte känner varandra. Han vet vem jag är och han får mig att känna mig lycklig för stunden. Det är det som räknas, han får mig att tänka på annat för en stund och det underlättar när sambon är i skolan och inte kan krama om mig och säga att allt kommer bli bra. För det vet jag att det kommer att bli, fast det tar tid. |
|
){kind=link}
