Satte mig i lugn och ro och skulle blogga, en sista gång för idag, innan natten gjorde sig påmind och tog över min kropp och själ, men först skulle jag se på fotbollen.
 
Sverige mot Costa Rica, visst, det var ingen världsklass i matchval MEN det var fotboll och fotboll är attraktivt. Fotbollen slogs på och sambon njöt. Själv kunde jag inte njuta. Har vanligtvis inte alls svårt för att njuta av en match på tv men inte ikväll, inte inatt. Varför det i fotbollens värld räknas som att man är död eller med mildare uttryck för gammal redan när man passerar 30 fyllda är för mig ett mysterium. Jag förstår väl visserligen att ingen skulle bli lycklig av att leva sitt liv utan att bli gammal och dö ut. Men samtidigt, hur lycklig tror tränarna att man blir av att sitta och se på en match med en massa småbarn springandes efter bollen på tvn? Spelarna är ju för i helvete yngre än vad jag var när jag var ung. Och det krävs det ganska mycket för att bli och vara. Jag menar, vem är i helvete är Rade Prica!?  Var är alla gamlingar?
 
Jag börjar bli som en gammal tant som äter alla äckliga bitar i Aladdin-asken för att dom är de som kallas för gamla godingar. Jag saknar Ljungberg, Mellberg, Chippen och resten. Ja, jag kan faktiskt sträcka mig så långt att jag säger att jag saknar Zlatan. Och då har det gått långt. Jag vill minnas fotbollen i mitt liv som ett stort lyckligt fält av gröna mattor och svettiga snyggingar. Inte som om det vore en match i sportlovsfotboll! Jag gav upp. Det var tydligen inte min kväll ikväll. Ska ta och få min dagliga dos av snyggingfaktor genom att googla Ljungberg innan det blir dags att sova. Imorgon ska jag till herr hjärndoktor igen. Om ett par månader kanske jag kan klara mig på egen hand utan att tro att jag är totalt hjärndöd.