| |
...så innerligt trött på hela skiten. Mitt humör har aldrig varit av det bästa slaget men att mina humörsvängningar skulle komma så fort igen det trodde jag ändå inte. Efter en vecka av hård omläggning av kosten och hård träning dagligen borde jag väl känna mig tillfredställd och glad. Men inte då, inte jag inte. Jag ska minsann vara sur och grinig för det minsta lilla.
Åhhhh!! Varför lär jag mig inte av andra människor som hela tiden är så jävla glada utåt? Kan väl erkänna att jag emellanåt stör mig något så in i norden på den typen av människor men hellre glad än att vara en surbult. Sån känner jag mig iallafall. Störande detta.
Fick föresten ett mail idag om en arbetsintervju som jag ska på inom en snar framtid. Vill dock inte införtro mig några större förhoppningar MEN det kan gå vägen. Nämen, se på fan. Något kanske har slagit rätt i min skalle. Jag var inte överdrivet negativ i mitt skrivande för en gångs skull. Kanske börjar min träning och kost ändå göra susen för mig. Det märks väl i sinom tid.
Igår var jag allmänt arg och tjurig på sambon när jag kom hem från jobbet. Att han aldrig förstår att det inte handlar om småsaker han gör utan att det är det stora hela som är boven. Igår rann min bägare över ännu en gång och jag vägrade prata med honom så länge jag fortfarande var arg. Så jag gick och la mig. Sa inte ens godnatt. Åhhhh, människor går mig på nerverna ibland. Fuck, nu var vi tillbaka i det där med ilskan. Det kanske stämmer det som min mamma kläckte ur sig häromveckan att jag är en väldigt hatisk människa? Isåfall så är det något som jag måste jobba på, för det är ju inte så jag känner mig. Iofs säger min hjärnskrynklare att anledningen till att jag känner mig arg och stressad och framförallt ledsen ibland är för att jag har känslor att ta igen från min uppväxt. Kanske var jag ett jävligt glatt barn? Jag minns dock inte så mycket av mina första år, men så kanske var fallet.
Saknar förövrigt Stockholm så in i helvete. Förstår inte varför jag gav upp!? Varför i helvete flyttade jag ner till värmlänningar och skogar och dålig täckning på mobilen? Åhh, jag hatar allt i dag verkar det som. Eller inte allt. Stockholm är bra. Tvn är bra. Men att vara hungrig, trött och på dålig humör och dessutom vara tvungen att jobba hela denna veckan, med undantag för helgen då jag för en gångs skull ska vara helt ledig, det gör mig galen. Ibland önskar jag att Sverige kunde vara så jämställt att vem som helst kunde få jobb som vad som helst och att man kunde söka vilken utbildning som helst så länge man hade talang och intresse. Men inte då, det händer bara inte. Jag får fortsätta kämpa för att komma någonstans med taskig ekonomi och en något luddig framtid.
Tar föresten tillbaka det där om att jag ångrar att jag flyttade till Karlstad. Det var ju trots allt något bra som kom igenom det. Hade inte haft mina år tillsammans med Anna, Cissi och resten på Infokomp. Jag hade inte haft tiden tillsammans med min hittills mest älskade varelse i världen, Rox. Jag hade aldrig träffat på Nora på katthemmet på Grava. Jag hade aldrig bestämt mig för att ta hand om Rox, lillebror (läs idag lillasyster). Och det viktigaste av allt, jag hade aldrig träffat de få vänner som betyder mest av allt för mig idag. Kristian, Liv, Mia, Theres, Emma, Anna och alla ni andra som jag väljer att inte nämna. Och dessutom, hade aldrig haft möjligheten att träffa alla er som har haft en bidragande del av hur mitt liv formats även om ni idag är mest ytliga kontakter eller utan kontakt med mig alls. Tess, Jenny, Cissi, Emilie, Mia, Olle och alla ni andra.
Dessutom har jag kommit fram till att jag kanske inte behöver ha mina uppåt år just nu. Jag kanske kan leva ett ganska tråkigt och torrt liv nu. För det kommer ju förändras. Trots mina utbrott så hoppas jag vid guds namn (även om jag inte är kristen eller troende) att jag och min sambo kommer hålla ihop. Han har trots allt stått ut med mig länge nu. Han vet hur jag fungerar, han vet att jag aldrig är arg innerst inne, han vet att jag älskar honom mer än någonting annat, han vet att jag behöver honom. Och är inte det tanken bakom hela livet? Att hitta någon som älskar dig för den du är. Det har jag redan lyckats finna, sen om han är rätt för mig det återstår att se. Men han är en jävligt stadig kandidat i annat fall.
Har ju glömt att nämna något om viktminskningen insåg jag nu. Och då menar jag hur det går för mig. Finns ju tydligen en liten skara människor som följer min vandring i vågens tecken. (va fyndigt av mig som är född i stjärntecknet vågen). Det är iallafall på nedgång om man säger så. Igår var jag så arg och uppfylld med känslor efter mitt besök hos Staffan så jag orkade helt enkelt inte med att träna. Dock så gick jag en liten promenad och sådär, men det räknas inte mot min vanliga timme på motionscykeln. Men jag åt iallafall ingenting onyttigt på hela dagen och vågen fortsätter i vilket fall nedåt. Idag har jag tänkt att gottgöra min miss i träningen igår så det blir att köra dubbelt eller iallafall lägga på en halvtimme extra. Jag ger inte upp, det gör jag verkligen inte. Beach 2008 lockar mig, och dessutom har jag världens finaste människor omkring mig som stöttar utav bara helvete. Ger jag upp nu så kan dom lika gärna lägga in mig på psyk, för då lär jag aldrig klara av detta.
Nu ska jag ut och spinna iallafall och slänga i mig lite frukost. Konstigt nog så är det lätt att man fastnar framför dumbruken såhär på morgonen. Kanske är det värt det då jag knappt har någon tid till sånt på kvällstid. Nåväl, vi hörs när vi hörs och ni vet var jag finns.
Tjoflöjt och annat vitsigt! |
|
){kind=link}