| |
Daniel var här igår. Inte hos mig gott folk, men i stan. Han spelade på Hamnfestivalen. Ringde mig vid ett flertal tillfällen, sista gången svarade jag. Det gör ont i mig att prata med människor som svikit mig och den här veckan har varit ett helvete när det kommer till sånt. Tre hela personer som gjort mig riktigt arg, ledsen och besviken har hört av sig och varit "som vanligt". Som om mina känslor inte räknas det minsta. Men det gör dom faktiskt. Ingen av er ska få sätta er över mig igen, jag är en ny Isabelle nu.
Daniel ville ses, han säger att han saknar mig, att jag är bland det bästa som hänt. Jag betvivlar det inte. Men jag vet att han träffade andra den kvällen vi skulle ha haft vår andra dejt, så jag litar helt enkelt inte på honom i frågan om andra. Detta har lett till att jag håller en stark och lång distans till honom. Han sårade mig, djupt. Men samtidigt har han hjälpt mig i mycket. Som att hitta lyckan i livet. För visst är jag lycklig i nutid trots att jag har mycket hängande som en brutalt stor ryggsäck. Men jag har lovat mig själv att släppa taget. Snart kan jag nog bli redo. Men inte än. Daniel, Tom och en rad andra människor som sårat mig kommer inte kunna släppas helt. Men det kanske är lite som ordspråket säger:
"Ha dina vänner nära, men dina fiender närmare." |
|
){kind=link}
