| |
Så kom givetvis utbrottet. Jag bryter ihop helt och hållet. Pressen håller inte och jag blir förvirrad och känner mig helt och hållet livlös. Jag lovade mig själv att inte ta så hårt på hela den här grejen. Likförbannat tillåter jag mig själv att göra det. Jag kan inte vara borta mer, men jag borde. Hade en lång diskussion med Adam och han rådde mig till att söka hjälp. Riktig hjälp. Jag vet att jag borde, men jag vågar helt enkelt inte ta steget. Jag är alldeles för osäker och mår alldeles för dåligt. Den enda som kan hjälpa mig är jag själv. Och på något sätt blockerar jag mig själv till att göra det. Jag är rädd att ta steget, rädd att inte räcka till, rädd att må dåligt. Allt pga det han sa.
Efter gårdagen känner jag mig oerhört dum. Mest dum i världen. Som om hela min värld rasade samman på en och samma sekund. Han ljög för mig. Rakt upp i ansiktet ljög han för mig. Jag kommer aldrig mer våga lita på någon. Kanske är det precis det som är mitt problem. Jag är för jävla naiv och blåögd. Tror alltid det bästa om alla. Och speciellt om honom. Men han är inte värd det här. Han är verkligen inte värd det.
Min ångest är långt ifrån bortblåst trots att jag skrev igår att jag skulle ta nya tag. Jag tappade greppet, ytterligare en gång. Och den här gången finns det ingen som tar emot mig. Ingen. |
|
){kind=link}
