| |
Han är tillbaka. Jag vet inte om det är på gott eller ont, men han är tillbaka. Tom är tillbaka. I flera månader nu, har jag gått och försöka förträngt allt som hände, det går till en viss gräns sen går det inte mer. Jag är helt enkelt för känslovarm (om det nu är motsatsen till känslokall?). Jag bryr mig för mycket och ville ha svar. Vad var det som gick så fel?
Loggade in på min gamla msn igår och såg att Tom skrivit. Med tårar och blod hade han skrivit. Han beskrev sitt liv på ett sätt som fick mig att sätta tungan i halsen. Det gjorde ont att se det han skrev. Men jag kunde inte förtränga. Var tvungen att ha svar. Han besvarade mig. Jag fick svar. Nu vet jag varken ut eller in. Det enda jag vet är att jag har känt saknad. Att jag faktiskt har saknat på riktigt.
Har inte besökt Eva på ett par veckor nu. Och under dom veckorna har jag fått tid att tänka. Tänk igenom allt. Tänkt på Tom. Tom var en stor del i mitt liv. Han kom och blev min bästa vän. Jag älskade honom. Precis som han var. Jag vet inte vart spåret leder mig, men jag ska möta ljuset i tunneln. |
|
){kind=link}
