| |
Bara en timme kvar tills jag ska vara på jobbet och låtsas som om ingenting har hänt. Jag vill inte. Jag känner mig verkligen inte upplagd för en dag full av sociala förfrågningar. Jag vill vara hemma, gråta ut ordentligt, tycka synd om mig själv och ta tag i livet igen. Men just nu är jag bara tom. Tom och oönskad. Så känns det åtminstone.
Ska försöka få i mig lite mat här om en stund. Det kommer inte smaka. Det gör det aldrig när jag är såhär nere. Jag önskar jag kunde veta i förtid att jag är på väg in i en period av skit. Men det kommer alltid så plötsligt. Jag blir lika chockad varje gång. Stackars Kristian. Det är han som får se mig såhär nere. För er andra är jag van att ljuga och måla upp en vacker fasad. Men innerst inne gråter jag, det vill jag att ni ska veta.
Min mamma ringde förut också. Hon hörde direkt att något var fel. Trots många försök att muntra upp mig med pengar och annat så gav hon till slut upp. Mutor fungerade inte på mig denna gången. Det brukade det göra. Fick jag bara en morot var jag snart på benen igen. Hon märkte att det inte var läge den här gången. Jag ser framför mig hur mitt liv går som en berg-o-dal-bana. Jag är trött på det. Trött på att aldrig få vara riktigt på topp innan det är dags att trilla ner igen. Har dock lovat mig själv att inte svika dieten. Den är det enda jag har kvar att hoppas på. Och som jag hoppas sen. Jag är så jävla sträng mot mig själv, men visst tillåter jag "fusk" ibland. Men jag går nedåt, det är det enda som räknas. Det går neråt, sakta (kanske) men säkert.
Min mormor är dessutom sjuk. Ordentligt sjuk. Vi vet inte vad som kommer hända. Imorgon ska hon till sjukhuset för andra gången på en vecka. Jag är sjukt orolig. Kanske är det dags för en "februari"-månad i repris. Ännu en månad fylld av skit. Jag orkar inte det. Inte en gång till. Det är dessutom tröttsamt att folk runt omkring tror att det bara är att lägga åt sidan. Jag behöver bearbeta. Låta det ta tid. Låt mig få min tid. Men inte då, jag ska vara precis som vanligt. Men det är jag inte. Inte någonstans.
Nåväl, mitt i allt tjat så är pastavattnet klart. Får hoppas att det känns bättre imorgon. På torsdag så väntar begravning. Vill inte må sämre än jag behöver under den tiden. |
|
){kind=link}
