| |
Jag har absolut ingen aning om vad som hände över natten. Vaknade upp imorse med världens ångest. Jag mår inte alls bra. Gråter varannan minut och känner mig så tom i själen. Jag tror det är dags för en nedåtperiod i mitt liv igen. Det är vid sådana tillfällen jag är så glad att jag har bloggen. Även om mina vänner fungerar bra som stöd så är det något speciellt med att kunna skriva av sig när som helst på dagen och natten. Jag får lixom ut allt i ord som jag vanligtvis har svårt att få ut i tal. Jag kan uttrycka mig som jag själv behagar utan att någon undrar varför jag sa eller uttryckte mig som jag gjorde. Jag kan helt enkelt vara mig själv utan att oroa mig för att vara i vägen för någon. Om du inte har tid att lyssna, då läser du helt enkelt inte min blogg. Jag känner mig så fruktansvärt ensam och ovälkommen även om jag har ett ton med vänner och familj som bryr sig.
Hur kan man känna sig så liten och ynklig när man innerst inne vet att man är älskad av många?
Den senaste helgen var helt ärligt den värsta helgen det här året. Det var så mycket misstag och missförstånd under helgen som tog kål på min energi. I söndags när jag skulle försöka mig på att gå till jobbet hade jag ångest och panik. Igen. Jag vet inte vad som händer men något är det som är på gång. Är jag på väg att gå in i väggen? Är det depressionen? Jag vet faktiskt inte. Men jag hoppas att min kära vän Staffan ser till att skicka den där remissen till psyk snart så jag får komma iväg och prata om mitt förflutna. Det är trots allt bara det förflutna som spökar. Min nutid känns inte alls så farlig. Även om det förflutna givetvis går ut över mitt nuvarande liv.
Är det inte konstigt föresten att man ena dagen kan skriva ett inlägg om hur vacker och bra man känner sig och sen dagen efter vaknar man upp och känner sig eländig som fan? Jag skulle fan skriva en bok. Ta tag i mitt liv och skriva av mig dagarna i ända. Frågan är om någon skulle läsa den när den var färdig. Efter all skit jag gått igenom genom livet speciellt pga Per är det inte konstigt om någon annan blir berörd. Jag har levt i ett helvete men försöker verkligen att inte låtsas om det. Ibland går det bra att förneka, ibland är det lönlöst. Jag är så ensam, inuti. |
|
){kind=link}
