Så har jag gått ner i en depression igen. Helvetes jävla skit. Att man tillåter sig själv att må så in i helvete dåligt. Min mor och jag kom fram till tidigare att det troligen är en påföljd eftersom jag och Eva har börjat träffas varje måndag och prata om min uppväxt. Givetvis drar det upp en massa gammalt groll som jag troligtvis egentligen mår bäst av att inte tänka på. Men har man bestämt sig för ett nytt liv så har man. Så enkelt är det. Jag vill tillåta mig själv att må bra och framförallt, jag vill veta att jag kommer må bra i framtiden. För såhär kan jag helt enkelt inte ha det.

Det hela började i helgen med en underbar lördag tillsammans med Kristian och Cissi solandes vid Pråmen. Helt underbart. Solen sken, fåglarna kvittrade, hundvalparna busade i det gröna gräset och glassen smakade åt helvete för gott än vad som ska vara bra för mitt diettänkande. Käkade lunch på stan och funderade på att inhandla sololja. Dock var vi ute i lite för sen tid så affärerna var på väg att stänga. Nåväl, hade kort sagt en underbar dag.

MEN givetvis så ska man bli att må dåligt. Vaknade igår och kände mig skum inuti. Ni vet som när man är bakfull men inte kan spy. Så kändes det. Som om jag hade en miljon känslor som ville ut men som jag bara inte kunde rå på. Men på kvällen kom vändningen och tårarna forsade både i min ensamhet på toaletten och senare också i sängen när jag skulle sova. Jag kände mig så misslyckad och olycklig. Visste ju dock att jag skulle möta Eva idag på förmiddagen (under arbetstid) så jag kände mig något lättad. Men efter mitt besök hos Eva idag kände jag mig om möjligt ännu mer hemsk och misslyckad. Kanske är det som mamma tror att känslorna tar över så pass mycket att jag blir så matt att det väller ur mig. Tur vore väl det isåfall. Nåväl, fick gå hem från jobbet då chefen inte tyckte att jag skulle behöva utstå att jobba när jag mådde som jag gjorde. Så åkte hem och såg på tv med Kristian istället som lyckligtvis hade ledigt från skolan.

Nu är det X antal timmar sedan jag kände av symptomen men likförbannat mår jag inte bättre. Har under senaste 3 timmarna inte gjort annat än gråtit och pratat i telefon. Känns som om jag har en tomhet inuti som fyllts med tårar och att jag behöver byta ut dom mot fräscha. Det känns som om dessa tårar är gråtna förut. En skum känsla som är svår att förklara. I vilket fall som helst slutade detta med att jag är ledig imorgon och får se om jag pallar med mer dagpass denna veckan. Känner mig som sagt, misslyckad.