Hej!

Jag är en snart 4 årig dvärgkatt av rasen europé som gärna skulle vinna titeln som Värmlands lussekatt. Jag har haft det en aning tufft i mitt liv men har haft turen att hamna hos snälla människor som kunde tänka sig att ta hand om mig, trots att jag ser lite tokig ut. Jag vill genom Värmlands lussekatt visa hur bra det kan gå, för en liten katt som jag, om man hamnar hos rätt människor.

När jag var liten så hittades jag ensam och övergiven i närheten av en soptipp, ingen ville ha mig. Jag hade blivit illa tilltufsad av mina förra ägare och fått en del synbara skador, bland annat mitt högra öga där pupillen är skadad. På något sätt lämnade jag det hemmet och tur var väl det. Vem vet hur jag mått eller sett ut idag annars.

Efter mina äventyr ute i det fria hamnade jag på Karlstads djurhem där jag skaffade mig vänner. Men ingen kunde riktigt ersätta känslan av att ha en egen familj som gav mig kärlek genom gosande, mat och kliande under hakan. Jag såg mina vänner, en efter en, bli hämtade av människor men själv fick jag sitta där i en bur. Personalen på hemmet var jättetrevliga och tog väl hand om mig, men att sitta i bur är inget liv för en kattflicka (eller pojke).

En sommardag i mitten på juli år 2006 så hände något. Någon föll för mig. Jag satt där i min bur tillsammans med en kattkompis och pratade när dörren flög upp och in kom ett högljutt sällskap och jag fick tala högre och högre med min kompis för att han skulle kunna höra vad jag sa överhuvudtaget. Det var väl något med min röst för en halv minut senare hade jag blivit utlyft ur buren och ompysslad ordentligt. När sällskapet en stund senare lämnade byggnaden så kände jag mig oerhört övergiven. Dom hade ju verkligen tyckt om mig, i alla fall kändes det som om dom gjort det. Men den osäkerheten varade inte länge för ett par timmar senare kom en av mina skötare fram till vår bur och skrev på skylten utanför att den unga flickan i sällskapet tingat mig och skulle komma och hämta mig och ta med mig hem. Sen dröjde det ett par dagar innan hon kom tillbaka och skrev på kontraktet och den dagen blev det vi två. Det var den bästa dagen i mitt liv.

Sen den julidagen har mycket hänt. Jag har fått en ny kattkompis här hemma som heter Tyra. Hon är året yngre än jag men en aning livligare, ibland är hon omöjlig att hålla reda på men jag gör så gott jag kan för att hjälpa min matte med den sysslan. På tal om min matte föresten, även hon har skaffat sig en kompis som har flyttat hem till oss, och honom är jag mycket förtjust i och tillbringar gärna en eller ett par timmar i hans knä medan han kliar mig bakom öronen. Han är dock inte särskilt förtjust i när jag visar min uppskattning genom att rengöra hans öron.

Annars försöker jag att leva livet till max. Jag tillbringar till exempel mycket tid ute på vår stora balkong där jag kan spana på både fåglar, insekter och andra större djur som rör sig. Jag är inte särskilt stor i maten och ett tag trodde min matte att jag var undernärd, tills det hon fick reda på att jag var dvärg. Många av mattes och husses kompisar misstar mig för en kattunge, men de påståendena fnyser jag bara för och går därifrån. Annars tycker jag om att ligga i knät på matte eller husse och se på tv om kvällarna, det är min chans till att vara ensam med dom då Tyra oftast leker, sover eller äter vid den tiden.

Nu har jag fått chansen att skriva min historia med hjälp av min matte och jag hoppas verkligen att jag bidragit till att en del andra ensamma katter inte ger upp hoppet. En dag kanske någon dyker upp som förändrar ditt liv som min matte gjorde den där julidagen.

Många mjuka kattkramar