| |
Jag ringde upp Sara i förmiddags. Jag behöver någon att prata med, omgående. Hon är den som förstår mig bäst av mina närastående vänner. Hon försöker inte förneka att jag mår dåligt, hon försöker inte förändra mig. Hon försöker tillskillnad från många andra stötta mig när det är som värst. Om alla mina vänner var som Sara skulle jag inte ha några problem för jag skulle ha fullt upp med att må bra med människor i min omgivning. Nu är inte fallet så, så jag är jävligt glad att jag har en liten vän vid min sida som ställer upp till 110%.
Sanna och Sebastian skickar också dagligen små notiser till mig på diverse sätt för att försäkra mig om att dom bryr sig. Och dom lyckas lika väl dom. Jag tycker faktiskt att jag förtjänar att ha vänner som dom när jag har det så tufft inuti.
På fredag åker jag till Stockholm, och ja, jag vet att jag tjatat åtskilliga gånger om det senaste tiden. Men en sak är lite annorlunda sen igår när jag skrev om det. Jag längtar inte längre. Jag är helt enkelt så jävla nere nu att jag inte orkar längta, sakna eller känna. Jag vill bara vara som det så vackert heter. Det jag innerligt kan hoppas på nu är att jag har förstående chefer som kan sätta sig in i hur jag faktiskt mår och hur tomt det känns inuti. En av dom visade tecken på det igår så nu hoppas jag på lika mycket förståelse i framtiden. Jag behöver ett brejk, ett brejk från mitt alldagliga liv. |
|
){kind=link}
