Sen igårkväll har jag knappt rört mig ur fläcken. Känner mig helt förstörd i både kropp och själ och jag önskar helt enkelt att jag aldrig åkt iväg i onsdags. Det är smärtsamt att se sig själv i spegeln och inse att man inte känner igen kvinnan i spegelbilden. Mina fötter är fulla med blåsor och röda smärtsamma fläckar, mina ben klarar nätt och jämt att hålla sig uppe och det sticker då och då till i låren som om någon utförde woodoo på mig. Dessutom har jag en ilande huvudvärk och är öm i axlar, skuldror och armar. Som sagt, jag önskar att jag aldrig hade åkt.

Men va fan, jag får försöka vara realistisk. Det är över nu. Nu börjar vi om, från ruta 1.

Slocknade efter att ha sett på tv ett par timmar igårkväll tillsammans med Kristian. Sov fram till cirkus 10-11 och sen dess har vi infunnit oss i soffan och sett på inspelade program som jag missat under min misslyckade örebro-vistelse.

Men va fan Isabelle, jag sa ju att jag skulle vara realistisk och blicka framåt istället för bakåt. Så snabbt ändrade det sig. Jag har helt enkelt inte fått ur mig alla känslor än. Och det kanske tar ett tag. Vem vet.

Tror jag avrundar här innan jag blir allt för bitter. Har X antal gamla Topmodel avsnitt att se medan Kristian är iväg och inhandlar lite fika till morgondagen då hans mor och far kommer på besök. Ska passa på att ringa Cissi också och kolla om hon följt min resa på bloggen.