När man tror att man har nått botten så är det någon jävla som ger mig en spade. Ungefär så känns det nu. Ringde mamma för en liten stund sen. Egentligen för att jag trodde pappsen skulle vara ensam hemma och pratig av sig, men ack så fel jag hade. Denna fredag var minsann mamms hemma också. Och givetvis hade hon inget kul att berätta. Bara ännu mer tråkigheter. Som om jag inte fått nog av sånt senaste dagarna. När jag äntligen var på väg mot toppen, då dalar det igen. FUCK!

För det första.... mina kusiners mamma ligger vrålsjuk på Örebro Lasarett sen i början på December och nu är det tydligen så illa att hon inte kan äta fast föda. Vet inte exakt vad det är satt för diagnos men det är tydligen vääääldigt illa och läkarna vågar inte lova att hon överlever.

För det andra.... min mormor (som egentligen är den enda nära släkting jag har utöver närmaste familjen) har börjat prata med min mamma om hur mycket hon saknar mig,mina telefonsamtal och besök. Det har till och med gått så långt att hon kallar mig för det enda barnbarn hon har. Trots att jag har 2 syskon och en drös kusiner. Suck. Att det ska behöva gå så långt. Jag känner mig som ett värdelöst barnbarn som inte tar mig tillräckligt med tid. Från och med nästa vecka ska jag göra något åt saken. Från och med nästa vecka ska jag lova att ringa mormor minst var 14onde dag, samt skicka vykort när jag är ute på galenskaper. Som nästa vecka tex, då jag befinner mig i Stockholm. Det får bli ett bra startläge.

Nu ska jag och Krille lira lite med Guitar Hero och sen se en film. Står och väger mellan dessa;

• The Wrestler
• Yes Man
• Gran Torino
• The Mist

Valet är svårt, så jag överlåter det till Krille. Om jag kan få honom att bryta upp från sitt gitarrspel.