Har funderat lite till kring Gossip Girl-avsnittets ämnen. Graviditet kom upp på tapeten. Jag undrar ofta hur Camilla känner det som går omkring nu och endast har ett fåtal månader kvar till hennes lilla bebis tittar ut. Det måste kännas så häftigt att gå omkring med den där växande magen och veta att, innehållet som sparkar till ibland, den personen kommer vara den mest betydande personen i ditt liv. Jag vet att jag personligen inte är redo för barn, inte på långa vägar. Jag behöver en stabil och trygg grund att stå på. Dessutom är jag fullständigt klar över att jag ska bo i förorten till Stockholm i ett radhus/kedjehus innan det ens blir snack om att försöka få barn. Så än är det åratal framöver som blir barnlösa. Åtminstone för min egen del. Det här med adoptioner är jag föresten väldigt positivt inställd till. Att själv adoptera alltså. Även om jag själv kommer kunna få barn i framtiden tror jag med säkerhet att jag kommer tänka tanken att adoptera. Det behöver ju trots allt inte vara ett barn från asien, afrika eller någon annan världsdel. Man kan ju adoptera inom Sverige också. Det är nog det första valet jag skulle göra. Av den enkla anledningen att det kommer bli lättare för barnet att relatera till sitt ursprung. Oavsett var barnet skulle vara född skulle den alltid ha tillgång till sina rötter, åtminstone stadsmässigt. Inom Sverige är det ju inte så särskilt svårt att förflytta sig om man jämför med en resa till t.ex. Colombia. Men jag har svårt att tro att jag någonsin skulle kunna lämna ifrån mig mitt eget barn, oavsett om det var meningen att jag skulle bli gravid eller inte. Jag tror inte mitt psyke skulle orka med att leva med den dagliga funderingen kring hur barnet kommer att ha det och hur den kommer resonera kring att bli bortadopterad. Sen är jag väl lite förblindad efter att ha sett en miljon tvprogram där bortadopterade barn hyser agg mot sina biologiska föräldrar. Men jag är starkt imponerad av er mammor (och pappor) som klarat av att lämna något så värdefullt ifrån er. Ibland är det ju inte säkert att barnet kommer till en värld som den är värd att leva i, och då tycker jag att det är vuxet och modigt gjort att ta beslutet om bortadoption. För mig skulle det troligen vara lika svårt att lämna ifrån mig ett barn som det hade varit att lämna ifrån mig ett djur. Varje varelse är ju en individ. Och alla (ja, nästan alla iaf) barn är ju fruktansvärt söta och underbara.

Hihi, ja det är mysigt att vara gravid. Synd att inte våra små sötisar kommer kunna leka så mycket då, när du ska bo i Stockholm :(