Så var jag här igen, redo att uppdatera, igen. Jag ger mig tammefan aldrig. Tycker om att skriva av mig de känslor jag har eller åsikter jag har helt enkelt. Har precis sett klart ännu en film. Har kommit in i ett stim av filmtittande, och visst känns det behagligt på ett sätt, men ändå kan jag inte sluta tänka på saker runt omkring. Jag är konstant orolig över saker. Har hänt så mycket saker i mitt liv på senaste tiden som fått mig att verkligen tänka till. Min mage och mitt psyke pallar lixom inte riktigt med trycket ibland. Detta har fått mig till att bli närvös, igen. Jag är närvösare än vanligt och det märks både på mina drömmar och mitt verkliga liv. Jag kan inte riktigt leva livet som jag brukade. Förut var jag en person som levde i nuet, nu förtiden lever jag snarare i dået. Jag ser inte framåt med glädje och jag ser heller inte det som jag har som något positivt. Jag tänker alltid tillbaka på allt som har hänt och när något negativt i mitt liv uppdagas så är de just det där negativa som får all min prioritering istället för att jag ignorerar skiten och lär mig leva med den.

Sen jag kom hem från Ludvika för 2 veckor sen har jag gått omkring och gruvat mig över fyra saker:

• Min mormor nämnde för mig under en julfika att hon ville dö
• Min moster (som legat för döden i åratal) är sämre
• Mina kusiners mamma är även hon döende, och läkarna finner inget bot
• Jag måste tillbaka till ett jobb som jag oroar mig för i dagar innan jag ska dit

Allt det där, är saker som jag ständigt oroar mig för och önskar att jag slapp tänka på. Min mormor är ett kapitel för sig. Att hon varit negativ under hela min mammas liv är något jag visste. Men att hon skulle gå så långt att hon säger till mig, sitt favoritbarnbarn, att hon vill dö. Så långt trodde jag inte att hon skulle gå. Förstår hon inte att hon sårar mig, att det smärtar i mig. Åhh, varför måste människor säga saker som det inte tänkt igenom ordentligt. Iofs är jag inte mycket bättre själv i vissa fall. Min moster har som sagt varit dödligt sjuk i många år, men när mormor och mamma iderligen smyger in i samtalen att hon är sämre så får jag klumpar i magen som jag önskar kunde försvinna. Det känns som om min mage försvinner och kvar är bara svarta stora hål. Det är svårt att förklara hur ont det gör. Sen har vi som sagt mina kusiners mamma. Det är svårt för mig att känna starkt angående det där eftersom jag inte sett mina kusiner sen jag var omkring 10-11 år. Jag har helt enkelt ingen relation till  dom längre. Men när jag vet att min mamma ligger vaken om nätterna, att hon gråter i smyg och att hon oroar sig like hell, då kan jag helt enkelt inte låta bli att må dåligt jag också. Kanske är jag lättpåverkad, eller så känner jag kanske något för henne, långt därinne någonstans. Även om jag förträngt det.

Sen har vi det här med jobbet. Jag skulle verkligen behöva byta jobb och det har jag vetat om i månader. Kristian sa till mig en gång för ungefär ett år sen att hon inte kände igen mig längre. När vi träffades för 2 år sedan så pratade jag alltid om hur kul jag tyckte att det var på jobbet, att jag kände mig så ambitiös när jag var där och att jag hade så många underbara vänner som jag brydde mig om på arbetet. Visst, jag har kvar mina underbara vänner och jag kan fortfarande känna mig behövd emellanåt men så mycket mer är det inte längre. Jag känner inte det där behovet av att vara där mer. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, förra året klättrade jag på väggarna för att jag ville dit efter jul, men inte iår. I år vill jag bara fortsätta plugga och ge fan i att gå dit. Kanske beror en del av det hela på att Sara och en del andra av mina närmaste nästintill lämnat Norstat. Kanske inte. Det är svårt att svara på. Men jag hatar att gå omkring och oroa mig för ett vanligt jobb flera dagar i förväg. Det är inte värt det.

Nu börjar jag bli lite väl negativ känner jag. Stackars er som tvingas lyssna på all denna beklagan. Men jag har ibland inte mage att öppna munnen när jag väl har er nära. Därav mitt skrivande. Ibland kan det hjälpa att få ut saker och ting. Och de senaste veckorna har jag ju inte haft Eva till hjälp. Kanske är det därför det här inlägget kom nu och inte tidigare.