Nu har jag påbörjat min långledighet på allvar. Jobbade i onsdags och det var sista kvällen på nästan en vecka. Och det är precis vad jag behöver. Vara ledig alltså. Det har varit några tunga veckor för mig och det märks framförallt på min kropp och min sömn. Jag som vanligtvis sover för lite har senaste veckan sovit bortåt 12 timmar per natt och dessutom känt konstant värk i kropp och själ. Det är något som inte är som det ska. Så nu ska jag ta några dagar på mig att komma fram till vad som är bäst för mig att göra.

I tisdags orkade jag inte med ett helt jobbpass. Efter ungefär en timme så fick jag panikångest, började gråta för mig själv inne på jobbtoaletten och började hyperventilera. Detta slutade precis som alla andra panikångest-gånger med att jag spydde. Spänner min kropp så in åt helvete att min mage inte pallar pressen. Det är inte kul att känna såhär.

I måndags fick jag besked om något ännu tuffare. Var ju som sagt hos Jan-Erik här för någon vecka sen och gjorde en massa psykologiska tester för att se om det finns något fysiskt fel i min psykiska sjukdom. Och det fick jag bevis på att det fanns i måndags. Efter mitt samtal med Eva kom jag återigen ut med gråten i halsen och hade fått besked om att min hjärna är lite långsam. Vad det innebär mer konkret får jag inte veta förrän i slutet på maj. Så jag väntar snällt och fint men skriker inombords. Gaaaah!??!

Igår låg jag hemma hela dagen. Såg en massa på tv och passade på att umgås med Kristian som också hade en ledig dag. Det var faktiskt skönt. Att sova länge och bara ta det lugnt, en hel dag. Det är precis den typen av dagar som jag behöver. Sen på kvällen fick jag ett ytterst roande sms som fick mig att gapskratta och må bra resten av kvällen. En av mina vänner är för jävla kul att ha och göra med.