| |
Vaknade imorse av en grymt obehaglig dröm. Har senaste nätterna drömt skumma drömmar om att jag befinner mig i mitt barndomshem i Ludvika tillsammans med min familj när plötsligt huset omringas och vi blir ihjälgasade. Är det något fel på mig eller är jag bara lättpåverkad av film och tv? Det är iallafall kusligt att drömma om att se sin egen familj dö. Huah!
Efter att ha konstaterat att det var en dröm gick jag på toaletten, klädde på mig, drack en chokladshake och gick ut för ett ta bussen till stan. Idag väntade nämligen ett dubbelt psykologbesök. Jag började med samtalsterapi med Eva mellan 11-12. Sen gick jag och Krille och åt (kors i taket) på ett lunchställe inne i stan. Dock var jag inte särskilt impad av maten men det är väl en smaksak. Det var iallafall mysigt att göra något ihop igen. Det var länge sen vi var ute och åt. Det finns nästan aldrig tid, lust eller pengar för sådant i vår lilla mini-familj. Efter lunchen gick vi en sväng in på Åhléns (vilket nästan resulterade i ett inköp av Säsong 2 av Beverly Hills) och därefter följde Krille mig tillbaka inför mitt andra möte för dagen. Denna gången med Jan-Erik. Vi samtalade i nästan 2 timmar och han utförde diverse tester på mig. Känns så himla skönt när man har fått konstaterat och diagnoserat att det är något som är fel. Nu väntar jag bara på slutgiltigt besked och sen ska vi börja bearbeta.
Efter mötet gick jag in till stan där jag mötte upp Sanna för en fika. Seb blev också med och vi slog oss ned vid Waynes (skräll?!). Dock gick solen i moln precis när vi satt oss och jag ångrade snabbt mitt val av en IceTea. Vi pratade 40-45 minuter och under tiden vi satt där i skuggen så dök även Sandra och Emine upp och gjorde oss sällskap. Det pratades lite om planerna inför helgen och det känns som om de flesta är taggade.
Träffade även på Evelina en sväng på stan. Det kändes som om det var år sedan vi sågs sist och det är på tok för lång tid. Men det blir väl helt enkelt så när man bor i olika städer. Ja, till och med olika länder. Även om jag har svårt att se Oslo som ett annat land. Det bor ju trots allt en jävla massa svenskar där.
Sen stadsbesöket har jag varit hemma och kollat på ännu mer Big Brother. Känns soft. Har räknat ut att jag under helgen som gått, inräknat idag, har sett 880 minuter Big Brother på 4 dagar. Jag är inte riktigt klok, och det står jag för. Jag är helt enkelt beroende av den där dokusåpan. Hur ska det gå när dom har sänt finalavsnittet på tv400. Jag kommer avlida. Som tur är så hann jag faktiskt bränna ut Big Brother 2006 innan den här jävla skiten med IPRED startade. Än har jag inte problem med doseringen, och tur är väl det. |
|
){kind=link}
