Det är dags för dagens godnattvisa. Eftersom jag och Krille inte har sett klart filmen vi påbörjat så får ni vänta tills imorgon på mitt utlåtande. Njut så länge av denna gamla klassiker.
Jag är helnöjd. Helt helt nöjd. Nästan. Måns och H.E.A.T till globen var helt rätt. Men att Amy gick vidare var totalt fel, hade gärna bytt ut henne mot Jennifer Brown. I Andra chansen hejar jag hittills på Lili & Susie. Låten börjar bli bra, men det krävs ett par lyssningar. Men jag går in i kampen. Måns till Moskva!
Jag älskar er svenska folk. Ni följer mina ord och blir mänskliga. Och ett extra stort tack till min favorit Peter Stormare som tog tag i det svenska musiklivet och gynnade det här gänget. HÅRDROCK FOR LIFE!!
Okej, jag erkänner. Lili & Susies låt var bättre andra gången och tredje gången man hörde den i snabb genomgången. Men jag undrar fortfarande vad som hände med folkets röstande på Jennifer Brown. Besvikelse är det jag känner.
Amy Diamonds låt låter förövrigt skit. Hela tiden.
Och för att knyta ihop säcken för min underbara spelkväll så kan jag inte annat än att spela mitt och Sebs intro, även om det egentligen kunde ha stått mellan både Babar och Barbapappa så slutade det här.
Jag tänker tillbaka på sommaren då allting hände. Jag och Krille befann oss i Oslo tillsammans med Liv och hennes vänner. Jag hade den värsta värken av alla, i kort och gott, hela kroppen. Men när den här låten spelades på scenen och jag såg Hetfield på storbildstvn få med sig hela publiken i den nynnande delen av låten. Då var smärtan som bortblåst. Den sommaren glömmer jag aldrig. Metallica var helt klart värda att se live. Trots mitt ointresse för hårdrock.
Jag vet inte vad som hände när Timo sjöng den här låten i "På Spåret". Men en sak är säker, jag älskar Radiohead och speciellt den här låten. Den får mig att må bra och får rysningar över hela kroppen.
Och även denna låt tillägnas idag Sara. För utan henne, vore jag inte riktigt hel och inte heller hälften så lycklig som jag är idag. Tack för att du finns och för att du är den du är.
Jag är på ett sånt där smörigt och äckligt humör. Så ja, även denna låten är kärleksfylld och smörig. Sorry. Jag lovar att återkomma med mer brutalitet imorgon.
En gång i tiden hade jag en crush för den här låten. Det var i samband med att den spelades flitigt i en film jag såg ofta, Bridget Jones Dagbok. Och jag var lika frälst då som jag är idag. Hennes röst är mjuk men ändå hård.
){kind=link}