Jag har alltid förnekat att jag trivdes i Ludvika. Och visst, jag hade min perioder då jag verkligen var djupt därnere på botten. Och några av mina närmaste vänner såg vad jag gick igenom, vissa inte. Det är nog först såhär i efterhand när jag ser tillbaka på mina tonår som jag inser att hur mycket jag än hatar allt jag fått gå igenom så finns det några personer som jag kan tacka mer än 1000 ggr om för att jag lever idag. Ett antal personer som gjorde mina 15 år i Ludvika till en något ljusare tid, trots att den alltid är svart och mörk när jag talar om den. Utan er så hade jag aldrig orkat ta mig därifrån. Tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack.... jag kan inte säga det tillräckligt många ggr.