| |
Det är med nöd och näppe som jag skriver detta inlägg. Efter en jobbig vecka och minst lika jobbig början på den här helgen så har den även avslutats med en smärre chock. Jag och Krille åkte som sagt iväg för ett par timmar sen för att gå en sväng på stan och sen se biofilmen som jag längtat efter i månader, Män som hatar kvinnor.
I efterhand vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag är nog mest i någon mystisk form av trans. Jag mår illa inuti och känner mig skamlös. Det är en förskräcklig känsla. Ungefär 1 timme in i filmen så blir duken plötsligt svart och ingenting mer händer på ca 5-10 minuter. Vi börjar förstås ana oråd och när en annan biobesökare gör ett besök i kassan visar det sig att maskinisten i vår biosalang har dött. Hur framgick inte. Troligtvis av en hjärtattack eller stroke. Något annat kan jag inte tänka mig. Vi får snabbt utrymma bion och hämta ut tillgodo-biljetter i kassan. När jag står med mobilen i handen och pratar med min mamma på andra linjen medan Krille hämtar biljetterna så kommer den största av smällar.
Upp ur hissen kommer ambulanspersonalen med liket. En man, efter vad jag kan se. Jag känner kalla kårar över hela kroppen och jag kan inte komma på något i mitt hittills 21-åriga liv som skrämt upp mig mer än denna tiondelssekund gjorde. Jag och döden, är som ni bekant redan vet, inte vänner. Jag är livrädd för döden. Jag har sett den i vitögat och förlorat många i min närhet. Men det här var första gången i mitt liv som jag såg ett lik. Visserligen övertäckt men stelheten och konturerna kommer förfölja mitt sinne, det vet jag. |
|
){kind=link}
