| |
Efter flera veckors påryckningar från vänner och bekanta så kom dagen då jag valde att slå mig ner framför tvn och se filmen "Marley and Me". Filmen var inte alls vad jag hade förväntat mig. Iofs vet jag inte om jag förväntat mig så fasligt mycket alls. Jag har svårt för både Jennifer Aniston och Owen Wilson-filmer så det bådade inte gott. Och mycket riktigt. Filmen var i det stora hela inte alls bra. Halv kassa repliker och en story som vi har sett om och om igen. Det enda som lyfte filmen var skådespelaren Eric Dane (läs Mark Sloan från Greys Anatomy). Han blir omöjligt ännu hetare för varje tv/film-moment han entrar. Nåja, åter till filmen. "Marley" var väl ganska söt, men med tanke på att dom snabbspolar filmen i den delen som man kanske egentligen skulle vilja se mer utav så finns inte så mycket att säga om honom heller. Han är ju knappt med i filmen. Det stör mig oerhört. Borde inte en hundfilm innehålla mestadels hund?
Däremot vill jag lyfta fram slutscenerna där mina tårar dryper. Inte för att filmen är särskilt sorglig eller djup, utan för att jag känner igen mig. Innerligt. Och det tar på mina krafter. Jag blir såhär i efterhand nästan förbannad över den tortyr jag känner efter att ha sett filmen. Den ger mig mer ont än glädje. Och den känslan bör man inte få efter att ha spenderat dryga 2 timmar på en komedifilm.
Jag ger filmen en svag 2,5a av 5 dildosar i betyg, och varför, det borde ni ha räknat ut vid det här laget. |
|
){kind=link}
